Torsten Nordströms museum
Månadens föremål
Mars 2024
Tändsticksask
I Torstens lägenhet finns flera eldstäder, varav en vedspis, så en hel del tändstickor användes säkert. Särskilt innan elspisen införskaffades. Torsten var ju också rökare. Fosfortändstickan dök upp på marknaden i början av 1830-talet och uppfinningen kan antagligen tillskrivas flera personer som kom på den samtidigt. Fosforstickans tändsats innehöll vit fosfor som tändämne och även något oxidationsämne, oftast kaliumklorat. Med hjälp av kaliumkloratet oxiderades fosforn vid friktion och tändstickan tändes. Vanligen doppades stickan först i smält svavel och sedan i saltmassa. Svavlet överförde elden till träet. Stickan var lätt att använda men hade många nackdelar. Den kunde självantända och vålla brand. Fosfor är också mycket giftigt och tändsticksarbetare kunde drabbas av käkbrand, fosfornekros, som frätte sönder käkbenet. Särskilt ångorna är mycket farliga. Fosforn påverkade också fertiliteten och användes ibland som fosterfördrivningsmedel.
En förutsättning för att framställa stickorna, var att mycket fosfor kunde framställas billigt. Länge var urin den främsta råvaran men i mitten av 1700-talet upptäckte svenskarna Gahn och Scheele att aska från ben av både djur och människor kunde användas. Även fågelspillning kunde fylla samma funktion. På 1880-talet kunde man framställa fosfor genom smältning i elektrisk ugn av mineralet apatit. Under tiden pågick försök att ersätta de farliga stickorna. Försäljningen av fosfortändstickor förbjöds i Sverige 1901 men de tillverkades ända till 1920 och såldes till utlandet. 1844 fick den svenske kemisten Gustaf Erik Pasch patent på en säkerhetständsticka med kaliumklorat, som endast kunde tändas mot ett särskilt plån, och som inte var giftig. Tillverkning och allmän användning av stickan kom senare genom insatser av Johan Edvard Lundström och Arvid Sjöberg vid Jönköpings Tändsticksfabrik. Johan Lundström tog ut ytterligare ett patent och fick medalj vid världsutställningen i Paris 1855.
Jönköpings Tändsticksfabrik, grundad 1845, hade större betydelse än något annat företag i branschen ända till 1890-talet. Det berodde sannolikt på att Jönköping var bröderna Johan Edvard och Carl Frans Lundströms hemstad, där dessa var väl kända och hade förtroende hos förlagsmän och långivare. Det fanns vid denna tid god tillgång på riskvilligt kapital i staden. I övrigt fanns inga särskilt goda tillgångar på vare sig kommunikationer, virke eller arbetskraft. Hälften av arbetarna i fabriken var barn. Ingenjören Alexander Lagerman började på Jönköpings Tändsticksfabrik 1870 och konstruerade maskiner som gjorde att man kunde automatisera tillverkningen från att ha tillverkat stickor för hand i början. Med hjälp av detta ökade produktionen från 4 400 askar per år vid fabrikens start, till över sju miljoner askar år 1896.
Säkerhetständstickorna var i början egentligen för dyra att tillverka. Först efter 1868 ökade tillverkningen och stickan blev en världssuccé. Sänkta kostnader vid tillverkning av röd fosfor och mekanisering bidrog till detta. Vaxstickor och olika variationer i tändsatserna förekom en tid men standardiserades under ingenjören och finansmannen Ivar Kreuger när STAB, Svenska Tändsticksaktiebolaget, bildades 1917. Han hade snart monopol över hela världen och 1930 hade STAB 60–70 procent av världens tändsticksproduktion.
I början hade de svenska tändsticksaskarna bara en fabriksstämpel men med tiden blev de alltmer dekorativa. De kunde avbilda kända personer, djur, maskiner eller fordon. Einar Nermans ”Solstickepojken”, som samlade in pengar till förmån för handikappade, barn och gamla, är en av de mest kända etiketterna. Även etiketten ”Tre stjärnor” eller ”Three Stars” blev mycket känd internationellt.
Aspvirke till stickor konkurrerade tidigt ut andra träslag och har förblivit det man använder i svensk tändstickstillverkning. I USA och Mellaneuropa förekommer ofta poppelstickor. Mot slutet av 1800-talet blev en betydande import från Ryssland och Baltikum nödvändig. Vid första världskrigets utbrott importerades 70 procent från andra sidan Östersjön. Svenska folkets förbrukning av tändstickor steg mycket kraftigt mellan 1865 och 1900 sedan varan blivit allmänt känd, likaså exporten. Troligen bidrog den ökade tobaksrökningen också stort till att användningen av tändstickor ökade så mycket. Maskindrivna fartyg och järnvägar gjorde att transportkostnader sjönk, och automatiserad produktion bidrog till sänkta priser och ökad tillverkningskapacitet. Under andra världskriget rådde brist på tändstickor men sedan 1970-talet har behovet gått ner mycket snabbt, dels p.g.a. konkurrens från engångständare, dels minskat rökande och mindre användning av eldstäder i hushållen. I Sverige har det funnits 155 tändsticksfabriker, varav två finns kvar idag i Vetlanda och Tidaholm. Ca 95 procent av stickorna exporteras. Det finns tre tändsticksmuseer i världen. Ett av dem ligger i Jönköping.
Ann Gustavsson, 6 januari 2024
Referenser:
Loewe, Walter; Jansson, Arne; Rosell, Carl Magnus (1997) De tände en eld. Svensk tändsticksindustri 1836–1996. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
https://jkpg.com/sv/jonkoping-huskvarna/tandsticksmuseet/
https://www.tekniskamuseet.se/lar-dig-mer/svenska-uppfinnare-och-innovatorer/broderna-lundstrom/.
https://urplay.se/program/220088-ur-samtiden-lansmuseerna-berattar-tandsticksfabriken-arbetaren-lena
© 2024 Axel, Julia och Torsten Nordströms stiftelse